AnovaC

Ibland förstår jag verkligen eremiter. Eller ganska ofta förstår jag dem. Att man väljer att flytta bort från alla dessa helvetiska människor som bidrar (eller är aktivt är med och orsakar) till att ens eget liv blir skit för en dag, en vecka eller något år. Jag är så trött på människor som man måste eller medvetet väljer att lita på som sviker en. På människor som tjatar om sina egna problem och skiter i att fråga hur det är med en (och dessutom ger en dubbla problem då man ska bära deras också). På människor som först är trevliga och sedan visar sig vara as. På människor som först visar ett intresse, men helt plötsligt blir det inget med det heller. Det är så oerhört trist att man alltför ofta är tvungen att förlita sig på andra människor, både privat och i yrkeslivet. Okej, kontakter kan leda till framgång, vidareutveckling, kärlek och tröst. Men lika ofta (och oftare) leder det till besvikelse, besvikelse, besvikelse. Jag är så otroligt trött på den här ofattbara besvikelse jag känner för mina medmänniskor som jag antingen frivilligt eller ofrivilligt blivit tvungen att ha i mitt liv. Alltså funderar jag seriöst funderar på den här eremitgrejen. Eller iallafall delvis. Jag tänker i fortsättning mer noggrannt välja vilka jag vill vara med och jag tänker klippa några gamla band från människor vars närhet ändå inte bidrar till någon lycka i mitt liv, utan delvis är osaken till att mitt liv blir huller och buller med jämna mellanrum. Jag är inte rädd för att vara ensam. Däremot är jag jävligt rädd för att må dåligt resten av mitt liv, vad jag gör och hur jag agerar när jag mår dåligt. Varje liten smula bekymmer och besvikelse gör livet ljusare och stegen mot framgång och lycka lättare att ta.