AnovaC

Sjukskriven igen..
Vem bestämmer när man är tillräckligt sjuk? Var går gränsen för när man ska sjukskriva sig?

Jag tror för det första att jag aldrig blev helt bra sedan i julas: minnet kom aldrig tillbaka och blev det för stressigt körde det ihop sig i mitt huvud direkt. Men det funkade ju ändå att arbeta, oftast iallafall.
Skrev en miljard lappar överallt för att inte glömma något, och när Jessica började jobba hos oss fick hon ta över de flesta kundsamtalen eftersom det är en så stor stressfaktor för mig.
Så vi tyckte att vi hade löst det ganska bra, fastän man visste att varje dag vi inte hann ha lunch, eller varje dag vi jobbade 1-3 timmars övertid så tärde det jättemycket på kroppen.
Men det funkade fortfarande att arbeta.

Så bröt jag ihop en dag på jobbet, för någon månad sen. Men det löste sig tillslut, chefen kom in och jobbade lite med oss och sen var den veckan också avklarad.
Men så började vi jobba övertid varje eviga dag och lunch fanns det i stort sett aldrig tid till. När torsdag/fredagarna kom i slutet av veckan var man helt slut och kämpade dagarnas sista timmar med att hålla tårarna inne. Men det funkade ju fortfarande att arbeta.

En fredag för 2 eller 3 veckor sen var helt sinnessjuk, Jessica och jag kom in tidigare (klockan 5.00!) och jobbade tolv timmar frammåt i stress, utan mat eller vila, utan att för den delen bli färdiga med de beställningar vi hade, det var sjukt tungt. Jag vågade inte gå ner för vår trappa på jobbet förens precis när vi skulle gå hem, för jag var så svag att jag var rädd för att ramla eller svimma..

Efter den fredagen började jag må illa på morgonen. Ännu ett tecken från kroppen. Och mår man illa hela förmiddagen så blir man ännu mindre sugen på att äta, och kroppen blir svagare ännu snabbare..
Jag började också att tänka på jobbet hemma. Om ni inte visste det så är det ett tecken på att man jobbar för mycket. Man sitter och funderar på vad man ska börja med när man kommer till jobbet, planerar hela sin dag och ibland kunde jag ligga i sängen och bara tänka i flera timmar, för att helt plötsligt leta upp telefonen och ringa till Fruktservice eftersom jag kom på att jag glömt beställa hem något.

På måndagar jobbar jag och Jessica ensamma vilket alltid innebär mycket stress och ingen rast eftersom allting ska ut innan lunch. Jag kände redan tidigt på morgonen att det här aldrig skulle gå bra, jag mådde illa och huvudet var inte alls med mig och vid 11 kändes det i min kropp som det gör för de andra när vi jobbar 12-timmars dagar.
Efter lunch börjar vi på dagens och morgondagens beställningar och i måndags hade vi sex beställningar varav den ena var på 100 personer, som skulle ha mat dagen efter, och en beställning som skulle ut i måndags som vi var tvugna att göra först. Som om inte detta fick mig att bryta ihop tillräckligt, så var det när klockan var 15.oo (då vi egentligen ska SLUTA) och jag upptäckte att jag inte ens hade gjort pajerna som skulle ut 2 timmar senare, samtidigt upptäckte Jessica att vi missat endel specialmat och just då kom chefen upp för trappan och bara "hej flickor, hur går det?". Då bröt jag totalt ihop. Men vad spelar det för roll, man får inte gå hem för att man står och storbölar; nejnej, en och en halv timme senare var vi färdiga och fick gå hem..

På kvällen mådde jag inte alls bra, kunde knappt äta eller någonting. Johan var och spelade och jag ville inte vara ensam så jag bad Andreas sova över hos mig. När vi låg i sängen fick jag total ångest och panik över att behöva jobba dagen efter att jag bara grät och grät och grät.
När Johan kom hem satt vi uppe och snackade om allt och kom fram till att det är inte värt det, man ska inte behöva må så dåligt, men jag skulle ändå se hur jag mådde morgonen efter..
Låg dock vaken några timmar till och grät och pratade med Andreas <3

Morgonen efter var jag helt svag i kroppen och hela kroppen bara darrade, gick upp och ringde till chefen som gav mig en enorm UTSKÄLLNING! Japp, allt var mitt eget fel liksom.
Okej, kul.. Tack. Ringde till Jessica som var gaaanska mycket mer förstående som sa att jag verkligen inte skulle gå till jobb.. Älskar henne <3

Andreas stannade hemma från jobb så vi gick och la oss igen och såfort jag vaknade nästa gång ringde jag till doktorn. För jag kände såhär: varför ska jag kämpa och må dåligt och slita ut mig, och allt jag sen får är en utskällning?? Nej, det är min kropp inte värd..
Fick tid hos doktorn en timme senare och han sjukskrev mig direkt. Han var orolig över att jag kom tillbaka igen och framför allt när jag sa att minnet aldrig kommit tillbaka sen förra gången. De kanske borde fundera på att ha en uppföljning av sånt här?
Iallafall så tog de lite blodprover för att kolla mina värden och han bokade även in mig så att jag ska ha samtal för att se om det finns någon annan bakgrund mer än jobbet. (haha)
Fick två veckors sjukskrivning nu som antagligen kommer förlängas med två veckor till eftersom det är studentveckorna då och de kommer jag aldrig att klara av..

Så, så ser det ut nu.. Och jag sitter fortfarande och funderar på "hade jag orkat jobba en vecka till..?"
Förra gången jag sjukskrev mig lät jag det gå så långt, men det handlade nog om ovissheten också, jag visste ju inte vad det var som kroppen försökte säga till mig med alla symtom..
Då lät jag det gå så långt att jag bröt ihop nästan varje dag, jag gjorde inget annat än jobbade och sen åkte hem och sov, jag slutade träna, jag mådde fruktansvärt illa varje dag och det var ju då mitt minne försvann.

Var går gränsen? Skulle jag kämpat ändå till det stadiet denna gången också?
Eller skulle jag sagt nej ännu tidigare? Skulle jag vägrat jobba övertid överhuvudtaget?
Det kan jag inte, alla som varit på min arbetsplats vet att alla hjälps åt tills vi är färdiga, jag hade aldrig, aldrig kunnat gå hem och låtit dem vara kvar. Men kanske var de det man skulle ha gjort?
För mig gick gränsen först när jag inte orkade jobba mina ordinarie tider. Som jag sa till Jessica i telefonen så är det en sak när man är helt slut när man jobbat en 10-12 timmar, det är ju alla, men när man efter halva dagen är helt slut och inte orkar mer, då är det ju inte rätt..
Gräsen gick också när jag låg och grät av ångest över nästa dag. Ska man känna ångest över att gå till jobbet?
Jag vill inte göra det iallafall..

Så nu är jag här, hemma. Sjukskriven, igen. En ohållbar situation men så är det nu.

(ursäkta för ett superlångt inlägg, men kanske roar det någon, dessutom var det skönt att skriva av sig..)